Jag har aldrig varit ett fan av att cykla.
Man kanske kan undra hur jag stod ut som spinninginstruktör.
Men det är konstigt nog en annan grej.
Nu när jag måste vänta med att börja springa
har dock den rastlösa träningssjälen kommit på att cykla is the shit.
Så laddad till tusen gav jag mig igår av mot svärfar
(vi skulle ändå dit och hämta vår ena bil).
En härlig fysisk utmaning då min kära cykel är en seg,
knarrande (o)vän med endast 2 fungerande växlar.
Benen fick jobba hårt men kändes även att man tappat endel muskler i överkroppen.
Fast den största utmaningen var dock den psykiska.
Det är lätt att bli negativ och det blir då mycket, mycket tyngre.
Det jag vill komma till är känslan efteråt.
Jag gjorde det! Jag cyklade hela biten utan att ge upp.
Trots svordomar som ven i huvudet över marioteten uppförsbackar.
Trots att jag många gånger påminde mig om hur mycket jag hatar att cykla.
Att jag dessutom glömde vattenflaskan hemma
gjorde mig ju inte direkt på bättre humör.
Men så härligt underbart nöjd jag är nu efter.
Och jag riktigt längtar efter en ny utmaning,
"kanske kan det bli 4 mil nästa gång".
Har ni något ni tänker utmana er själva på i höst?
Behöver inte alls vara fysiskt ju, kanske lära sig sticka,
baka en viss grej eller kanske läsa någon kurs?!?
Ha nu en riktigt härlig helg,
här blir det spännande 50 års fest för företaget MrJ jobbar på.
Vad gör ni?
Kramar